150707

Om det vore i en annan tid
Skulle det vara Föralltid
Och om rastlösheten inte kom
Med jämna mellanrum
Eller aldrig
Skulle det inte kännas
Att jag tappar andan
Varje gång jag svävar iväg
Någonstans
Där vi inte finns
Där du inte fanns
Där jag var någon annan
Än den jag blivit
Och om det inte vore så lätt
Fast det känns så svårt
Skulle jag redan gått
Men jag är kvar
Kanske Föralltid

150623

Med hjärtat i halsgropen
Hyperandas
Och känna hopp
Om då och nu och
Föralltid
Om livet
Som är fjärilar i magen
Och ångest och hjärtklappning
Hur små ord
Känslor
Blir äkta
I ett hjärta som gått vilse
För längesen

150519

Jag vet att det var 100 år sedan
Sedan allt var för dagen
Och imorgon inte spelade någon roll
Fast det ändå var känslor större än allt
Och allt gick i tusen bitar
Och det var långa nätter
Som alltid tog slut för fort
När det äntligen började
Tog det slut och söndagen var bara en dimma
Och om något kan explodera i bröstet
Är det minnen av hur allt var och blev
Och hur det tog slut på en plats
Där något nytt började och vi slutade
Känna, finnas, andas
I samma takt
Och jag har alltid hatat när saker tar slut
Men livet fortsätter och nya eldar tänds
Och släcks
Jag vill alltid vara den första glöden
Inte den som kväver det sista jävla
Andetaget
Som var vi och då
Och det var 100 år sedan
Den låtsassagan tog slut

far away

Orden tar slut. Eller om dem bara inte hittar ut? Känslorna skakar hela kroppen inombords men de kommer inte heller fram. Som att det inte finns nån ventil. Eller har den bara kladdat ihop sig? Allt stannar ju bara kvar. Tills hela jag exploderar och sen gråter jag. Krasch. Är det inte sundare att ha en normalt fungerande ventil? Så en slipper kraschen. Men vad är normalt då? Vad är ens verkligt? Vad är..allt? När det bultar i bröstet. Liksom flimrar, åker omkring. Där inne. Som att nånting vill ut men det finns inga ord som kan skrivas ned eller sägas för att beskriva. Och de senaste dagarna har jag bara funderat på varför jag tänker så mycket på att jag ska säga det jag tror att folk vill höra, istället för det jag faktiskt tänker. Tycker. Istället för att vara jag. Herrejävlar. Inte konstigt jag känner mig borttappad ibland.

tickande bomb

Det är när det blir för mycket som jag landar här. Kraschlandar i nåt som är så oklart och självklart. Livet när det är som mest verkligt och för overkligt för att förstå. Att det kan ta slut. När som helst. Måste hålla ihop, hålla kvar, kämpa. Fast jag inte orkar. Men jag vill. Måste vara stark. Som alltid. Den starka lilla tjejen med ont i benen om natten. Och ingen fattar och inte jag heller. Att livet är så jävla orättvist och rättvist på samma gång. Att det kommer ikapp dig. Låtsas inte leva. Lev på riktigt. Det finns bara nu. 

Prosit

Jag vet ju vem jag är. När jag är med dem som vet vem jag är. Sen så finns det dem som inte vet och då tappar jag bort mig. Inte i stunden men efteråt. Pratade jag för mycket? Frågade jag hen något? Berättade jag för mycket? För lite? Sa jag något dumt? Förminskade jag hen? Herre gud, det äter upp mig och tar energi. Jag orkar knappt. Kan inte alla berätta sin historia sen kan vi vara bästa vänner? Typ. 

Lördagsfunderingar

Ibland är det bara en stor sorg. Hur ensam jag blev. Det var inte ni, inte jag. Det var vi. Hur jag isolerade mig, ville inte störa mer. Vara i vägen. Ville aldrig vara hon. Vill det inte heller idag. Hur ni ställdes inför ett vägskäl. Valde vilket håll ni skulle gå. Vilken sida. Jag förstår ju. Såklart. Men om jag fått bestämma, eller kanske om världen vore lite vackrare, så hade ni aldrig behövt välja. Inget val och inget samvetskval. Sorgen att bli ensam kvar. Sorgen över förlorad delaktighet. Att tappa sig själv. Ni gjorde ju mig. Jag var någon med er och sen tappade jag allt. Sorgen. Men också lyckan att ha hittat tillbaka, till något bättre. Men jag saknar er iallafall. För jag önskar så att jag varit mer öppen, låtit er följa med. Jag önskar att ni hade trängt er på.

Konsten att leva ett liv. 

3 månader

Så länge har han varit här. Världens vackraste unge. Han växer med ilfart. Kärleken till honom ännu snabbare. Tänk att den här perfekta lilla filuren grott i min kropp. Om det finns mirakel så är det detta. 

november rain

När någon sätter ord på allt. 

Och en borde säga något men gör det inte. 

För det är så lätt att rasa och jobbigt att bygga upp. Ni vet när barnen bygger ett torn. 1-2-3 klossar. Kanske 10. 15. Lutande. Vingligt. Rött, grönt, gult. Pang. Så har det rasat och en förstår inte varför en envisas med att bygga igen, igen, igen. Klossar överallt. Så till slut ger en upp. Gör något annat. 

ärtan

Nu är han här, vår fina lilla pojke. 

Med en perfekt liten mun jag kan skåda i timmar.

Med de finaste ögonen jag sett.

Med den sötaste lillnäsan som finns.

Med små björntassar till händer.

O.s.v. 

<3

TUL

22 september var ju datumet. Nu blir det en oktoberunge istället. Det blir bra. September är redan så fylld av födelsedagar. 

Puss.

oktober

101010. Du och jag. Och snart är vi 3.

när allt bara vänder

På en enda natt visste jag att hela min värld vändes upp och ner. Det är snart 3 år sedan, men det känns som minst 100. Allt som var före känns på något märkligt vis så himla avlägset. Som en dimma. Vem var hon som var jag? 19 år. Känslor innanför, utanpå, överallt. På jakt. Oroligt sökande efter någon form av tecken. Klartecken. En vägskylt. Din väg. Min väg. Att såra, göra människor besvikna, att ta emot en jävla massa skit, att ta avstånd, välja bort, gråta en ocean, fly, låtsas, bli konfronterad, konfrontera sig själv, övertala, försöka förstå och bli förstådd, att vara rädd, skratta åt eländet, vara stark, bryta ihop, samla ihop pusselbitarna, bygga upp, lyssna på sig själv och att våga följa vägskylten. Min väg. Skita i allt och bara gå. Det har varit pest OCH kolera i en härlig blandning. Och den Lilla Nina som fanns där också för 3 år sedan har växt. Det andra som var då, som det kanske finns kvar lite av, henne känner jag inte, men jag förstår henne. Ibland bara måste man krossa alla murar för att komma rätt.

En kanske tror att en har en aning om hur det ska bli. Hur livet ska te sig. Men vi blir aldrig den vi var för bara några minuter sedan och hur vi än planerar kan ett ynka litet tillfälle ändra på allt. Jag ångrar inte en sekund av det som varit. Allt har tagit mig hit. Till en människa som får mig att skratta, längta och älska. Jag kunde väl inte för mitt liv kunna tro att det skulle vara han. Men det är han och jag vill aldrig någonsin att det ska vara någon annan.

bortglömd

20 augusti 2013.

Det är fortfarande sommar, även fast jag känner hösten i luften. Friskt. Högt. Lätt. Solens strålar är fortfarande varma så därför kan vi stanna kvar i sommaren ett tag till. 7 grader på natten. 22 på dagen. Den här hösten kommer ändå bli alldeles speciell. Något helt annat. Jag ska bli mamma. Med allt vad det innebär. Vad innebär det? Egentligen. Om jag är förberedd? Ingen aning. Jag har förstått att kärleken till den nya människan är nåt helt annat än en någonsin har upplevt. Att samvetet och oron kan göra en galen. Att en får känna att en vill slita bort en hårtuss av förtvivlan. På sig själv. Eller på barnet. Min mamma har ju varit och är helt fantastisk. Den bästa människan jag vet. Om jag blir hälften så bra som henne så är det gott nog.

Nu ska jag ut och gå. Andas.

grrrrubbel

Ta hand om varandra.
Sa jag.

Är så skööööööööööööör idag så jag tror jag går sönder.
Försöker tänka på nåt lyckligt och varmt så som min fina familj som min livslott bestämde att jag skulle hamna i. MEN det går inte heller för det blir för känslofyllt. Herren och hans åsna, antar att glass och en beställning av nytt schampoooo osv är det enda botemedlet. Flykt. Ibland är flykten vår bäste vän.

Hejdo.

det är visst nån som är tillbaka

Lördag+Söndag var det prommis runt Nyland.
Måndag = Afro power dance
Tisdag=Långpromenad med systran
Idag=Prommis runt Nyland i svettpärlornas tecken. Ikväll Core och eventuellt nåt som kallar sig Latiin Fusion.. Kan bli spännande. Känns braaaa detta.

Denna veckas citat i min kalender är "One life, live it!"
Exakt!

Nu har jag däremot en enorm hög att ta tag i. Bättre att göra lite än ingenting. Kom igen Ninisen!..
Man ska tänka att man ska äta en elefant har jag hört på Hannahs och Amandas podcast. Då måste man dela upp den i mindre bitar för att äta den, annars är det omöjligt.. Börjar med en liten bit nu då, svansen..

Hörsss!

vad kan man göra?

Det är så jäkla totalstopp i mitt pluggande. Ett uppehåll som inte ens skulle vara ett uppehåll blev på tok för avslappnat. Hur startar man tankeverksamheten?

Nytt år, nya möjligheter! Ska se till att det bli ett bra år, det blir det nog det?

2012 då? Vad hände då? Kan knappt minnas..... Januari.....?? Antar att det icke hände något spännande? I slutet av februari åkte vi till Thailand i 3 veckor iallafall. Mkt bra! Mkt skönt! Mars...April...har knopp i håret...maj och juni blommar mest. Som den där sången. Kommer faktiskt inte ihåg mitt gångna år? Jobb på dagis, jobb på skottis. I juli var vi till göteborg och blev förtrollade av The Boss. Augusti rullade förbi, i slutet åkte vi till Mallis och kom hem 2 veckor senare, i september. Mallorca var lovley! Lillkorven Love fyllde 1 år. Sen var det väl ungefär då jag tog mitt pick och pack till Juniskär till Mattsson. Lägenheten står empty...köp den! Så fin, så fin! Oktober började jag USK-utbildning och sen dess har tiden gått.så.ofantligt.fort. Hela året har swischat förbi. Jul spenderade jag mestadels på jobbet, skönt! Nyårsafton med finaste vänner. Första veckan av 2013 har varit bra. Har storslagna planer på att bli hälsosam, som så många gånger förr. Men jag känner att det är viktigt, viktigt för livet liksom. Tog en miniprommis imorse här i skäret och jag blir som förälskad i detta vackra landskap. En härlig sol lågt på himmlen, Bodviken täckt av is och gnistrande snö, frostklädda grenar på träden, jag skulle kunna stå och bara titta i timmar känns det som. Sååååå förtrollande vackert.

Åh hjälp, vem är jag???

Ok punkt

Det bankar i skallen.
Aj...

Ojjjjjj, så mycket det fanns på hjärnhinnan idag. Får inget vettigt gjort, eller JA, jag lyssnar på massa braiga poddar och har morgonen till ära påbörjat och avslutat en bok. Alex Schulmans Att vara med henne. Fiiiin. Måstiga vett ägnar jag mig icke åt.

Jul, jul, strålande jul! Klappar till mosters små guldtottar är ordnade. Blir lika förvirrad varje gång jag tänker på min lilla Tuva som fyller 8(!!!!!!!) år om mindre än 3 veckor. Herre gud lilla, stora, smarta, underbara tjej.

Jag vill ha en bulle.

Har sjuhundrafemtioelva tankar i huvudet..vad ska jag göra med dem?

1. Jag mår så bra. I hjärtat och i själen och sånt där..
2. Jag är klok. Vad gör mig klok?
3. Är jag klok?
4. Jag.........kan inte ens sortera mina funderingar.....

Emilie är på väg hit nuuuu, eller ja, till mormor, så det är väl lika bra jag går ut och dammar av lillbilen... Får man sig en bulle där borta tro?

julklappar

Oki.
Har skickat in anmälan om att bli fadder och skänkt en julklapp till ett barn någonstans i världen, ett födelsebevis, 50 pix! Du borde också göra det.

Här går man omkring och funderar på vad man ska köpa i julklapp åt varandra, men det är ju så svårt för alla har ju allt och mer ändå...?? På http://plansverige.org kan man ge bort ett födelsebevis för 50 kr, skolmaterial ett helt år för bara 170 kr, stoppa barnäktenskap 250 kr, utbilda en barnmorska 150 kr, ååååhhh kan inte alla bara göra nåt litet för världen och kanske nåt extra för att det snart är jul? Det gjorde jag. Världen är skev men vi kan faktiskt göra något för att göra den lite mindre skev och lite mer rättvis. Tänk att allt vi ser som självklart är många andras dröm.

Puss och kram!

i knew you in another life

Tänk vad allt förändras, och vad mycket som är sig likt från generation till generation......

Jag har haft en myshelg. Promenader, skottning, mys framför brasan, Timrå-Brynäs utomhusmatch o.s.v...

Inatt har jag sovit som en apa.
Har ont i halsen.
Har mycket ont i hjärtat. Älskade du, om jag kunde ta bort allt ont.
Ååhh, hur gör man? Livet.
När det kommer för nära.
Jag blir galen. Att känna sig värdelös.
När växte jag om dig?