söndag 22 januari 2012

thoughts on a sunday

För några dagar sedan, när jag gick till jobbet (eller om jag var på väg hem....hmm..), kom en textrad från en låt upp i mitt huvud. For the first time in such a long long time I know I'll be okay. Och det riktigt kändes så i hela mig. Som att, här, där jag är nu, är precis den platsen i mitt liv jag vill vara på. Just idag. Och imorgon och dagen efter det. Så idag blev det som ett bakslag när jag brakar ihop för en liten, liten sak. När jag inser att jag är så skör. Sådär fylld av sprickor så om man petar på fel ställe så rasar jag. Blir en liten hög på golvet. För så känns det just då, i de få minuterna, eller sekunderna, som jag blåser omkull och ändå tillslut landar i nåt jag känner igen. Ett lugn. En känsla som påminner mig om att jag har lika när till skratt, till att växa och gråta av lycka som jag har till att ramla omkull och få skrubbsår i hjärtat. Och det är så jag är. Känslig. Rädd för regn och blåst och åska. Lugn i sol och värme och snö. Och det kanske är så det är, att vara vid liv. Att ha lika nära till skratt som gråt och hopp till förtvivlan. Kanske. Kanske är det så.