Orden tar slut. Eller om dem bara inte hittar ut? Känslorna skakar hela kroppen inombords men de kommer inte heller fram. Som att det inte finns nån ventil. Eller har den bara kladdat ihop sig? Allt stannar ju bara kvar. Tills hela jag exploderar och sen gråter jag. Krasch. Är det inte sundare att ha en normalt fungerande ventil? Så en slipper kraschen. Men vad är normalt då? Vad är ens verkligt? Vad är..allt? När det bultar i bröstet. Liksom flimrar, åker omkring. Där inne. Som att nånting vill ut men det finns inga ord som kan skrivas ned eller sägas för att beskriva. Och de senaste dagarna har jag bara funderat på varför jag tänker så mycket på att jag ska säga det jag tror att folk vill höra, istället för det jag faktiskt tänker. Tycker. Istället för att vara jag. Herrejävlar. Inte konstigt jag känner mig borttappad ibland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar