tickande bomb

Det är när det blir för mycket som jag landar här. Kraschlandar i nåt som är så oklart och självklart. Livet när det är som mest verkligt och för overkligt för att förstå. Att det kan ta slut. När som helst. Måste hålla ihop, hålla kvar, kämpa. Fast jag inte orkar. Men jag vill. Måste vara stark. Som alltid. Den starka lilla tjejen med ont i benen om natten. Och ingen fattar och inte jag heller. Att livet är så jävla orättvist och rättvist på samma gång. Att det kommer ikapp dig. Låtsas inte leva. Lev på riktigt. Det finns bara nu. 

Prosit

Jag vet ju vem jag är. När jag är med dem som vet vem jag är. Sen så finns det dem som inte vet och då tappar jag bort mig. Inte i stunden men efteråt. Pratade jag för mycket? Frågade jag hen något? Berättade jag för mycket? För lite? Sa jag något dumt? Förminskade jag hen? Herre gud, det äter upp mig och tar energi. Jag orkar knappt. Kan inte alla berätta sin historia sen kan vi vara bästa vänner? Typ. 

Lördagsfunderingar

Ibland är det bara en stor sorg. Hur ensam jag blev. Det var inte ni, inte jag. Det var vi. Hur jag isolerade mig, ville inte störa mer. Vara i vägen. Ville aldrig vara hon. Vill det inte heller idag. Hur ni ställdes inför ett vägskäl. Valde vilket håll ni skulle gå. Vilken sida. Jag förstår ju. Såklart. Men om jag fått bestämma, eller kanske om världen vore lite vackrare, så hade ni aldrig behövt välja. Inget val och inget samvetskval. Sorgen att bli ensam kvar. Sorgen över förlorad delaktighet. Att tappa sig själv. Ni gjorde ju mig. Jag var någon med er och sen tappade jag allt. Sorgen. Men också lyckan att ha hittat tillbaka, till något bättre. Men jag saknar er iallafall. För jag önskar så att jag varit mer öppen, låtit er följa med. Jag önskar att ni hade trängt er på.

Konsten att leva ett liv. 

3 månader

Så länge har han varit här. Världens vackraste unge. Han växer med ilfart. Kärleken till honom ännu snabbare. Tänk att den här perfekta lilla filuren grott i min kropp. Om det finns mirakel så är det detta.