150519

Jag vet att det var 100 år sedan
Sedan allt var för dagen
Och imorgon inte spelade någon roll
Fast det ändå var känslor större än allt
Och allt gick i tusen bitar
Och det var långa nätter
Som alltid tog slut för fort
När det äntligen började
Tog det slut och söndagen var bara en dimma
Och om något kan explodera i bröstet
Är det minnen av hur allt var och blev
Och hur det tog slut på en plats
Där något nytt började och vi slutade
Känna, finnas, andas
I samma takt
Och jag har alltid hatat när saker tar slut
Men livet fortsätter och nya eldar tänds
Och släcks
Jag vill alltid vara den första glöden
Inte den som kväver det sista jävla
Andetaget
Som var vi och då
Och det var 100 år sedan
Den låtsassagan tog slut

far away

Orden tar slut. Eller om dem bara inte hittar ut? Känslorna skakar hela kroppen inombords men de kommer inte heller fram. Som att det inte finns nån ventil. Eller har den bara kladdat ihop sig? Allt stannar ju bara kvar. Tills hela jag exploderar och sen gråter jag. Krasch. Är det inte sundare att ha en normalt fungerande ventil? Så en slipper kraschen. Men vad är normalt då? Vad är ens verkligt? Vad är..allt? När det bultar i bröstet. Liksom flimrar, åker omkring. Där inne. Som att nånting vill ut men det finns inga ord som kan skrivas ned eller sägas för att beskriva. Och de senaste dagarna har jag bara funderat på varför jag tänker så mycket på att jag ska säga det jag tror att folk vill höra, istället för det jag faktiskt tänker. Tycker. Istället för att vara jag. Herrejävlar. Inte konstigt jag känner mig borttappad ibland.