flaminco

Torsdag och snart helg..igen..skönt.

Jag är irriterad och less.
På småsaker som att jag höll på att missa bussen hem (hann ju förtusan med den!!) och att jag fick äta äcklig omelett med korv till middag (blev ju iallafall mätt) och massa andra oviktiga saker som jag inte ens borde lägga energi på.

Längtar till imorgon. Hoppas på SOOOOL.
Jobbar 7-12, eventuellt mysfika efter det och eventuellt middag och bääärs med mina tjejer.

holding my breath

För ett år sedan hade jag precis kommit hem från en 3 månader lång paus från verkligheten. 3 månader Thailand. Jag minns att det var skönt att komma hem och jag minns att det fanns mycket att ta tag i. Och jag orkade inte ta tag i nånting. Thailand var ett bra gömställe, men man kan inte fly från nånting och tro att allt ska vara bortglömt när man kommer tillbaka. Kanske ett litet tag. Kanske om man orkar skratta om dagarna och gråta sig till sömns ett tag. Till slut kommer verkligheten ikapp..det gör den. Och jag kan inte säga att det var som att blixten slog ner från en klar himmel, jag visste att det skulle komma, men kanske inte så. Vad trodde jag egentligen? Ingenting. Jag hade ingen aning. Hur kan man ana att några viktiga människor ska komma och slita din lilla trygghet du tycker dig ha, ur armarna på dig? Framför allt när du tror att den här lilla tryggheten är anledning till att du orkar kliva upp på morgonen. I efterhand, idag, vet jag att det var jag som var anledningen till att jag orkade kliva upp. Att det jag trodde var trygghet var nånting annat. Jag var trasig och splittrad och minns att det var skönt när någon höll om mig om nätterna, höll ihop delarna. En dag till. Några timmar. Bara över natten. Det är klart man känner sig splittrad när kroppen är i någons famn och hjärtat i någon annans. Och det är klart att man känner sig splittrad när man vill göra alla nöjda. När man vill göra alla nöjda men glömmer bort sig själv. När det enda som får en att må bra, slappna av och vara trygg, sårar någon annan. Och det är klart att man aldrig vill såra en annan människa. Jag gråter när jag skriver för allt har gjort så förbannat ont, ett helt år och mer ändå. Och fortfarande får jag kämpa. Vi får kämpa. Och det är fler som har ont i hjärtat får kämpa. Kämpa mot alla förbannade fördomar och åsikter vi människor av någon dum anledning bär omkring på, som egentligen bara får oss att må dåligt. Det är klart att det finns ju värre saker på denna lilla jord än kärlek. Kan jag tycka. Och om vi skulle älska lite mer och hata lite mindre. Då kanske världen vore lite vackrare.

Skriva skriva skriva

Måste nog skaffa mig lite internet hem så jag kan börja blogga. Igen. Tror jag mår bra av det.

Över and ut.

thoughts on a sunday

För några dagar sedan, när jag gick till jobbet (eller om jag var på väg hem....hmm..), kom en textrad från en låt upp i mitt huvud. For the first time in such a long long time I know I'll be okay. Och det riktigt kändes så i hela mig. Som att, här, där jag är nu, är precis den platsen i mitt liv jag vill vara på. Just idag. Och imorgon och dagen efter det. Så idag blev det som ett bakslag när jag brakar ihop för en liten, liten sak. När jag inser att jag är så skör. Sådär fylld av sprickor så om man petar på fel ställe så rasar jag. Blir en liten hög på golvet. För så känns det just då, i de få minuterna, eller sekunderna, som jag blåser omkull och ändå tillslut landar i nåt jag känner igen. Ett lugn. En känsla som påminner mig om att jag har lika när till skratt, till att växa och gråta av lycka som jag har till att ramla omkull och få skrubbsår i hjärtat. Och det är så jag är. Känslig. Rädd för regn och blåst och åska. Lugn i sol och värme och snö. Och det kanske är så det är, att vara vid liv. Att ha lika nära till skratt som gråt och hopp till förtvivlan. Kanske. Kanske är det så.

and i love you

Sista natten innan flytt och jag tillbringar den på jobbet. Välbehövligt skulle jag tro. Söndagnatt är nog den ultimata natten att jobba. Ja men så atteee...imorn flyttar jag till Bryggis. Känns så bra, overkligt, konstigt och rätt. Äntligen!

Så många som mår dåligt som borde må bra. Förtjänar att må bra. Vill bara hjälpa, bära, visa, finnas, lyssna, hålla om.. klistra ihop allt det trasiga och göra er hel.

Piz

you fight to hold on

you fight to let go

fundersamt

Fick min matta igår, stor och mysig. Blir nog bra.

Sängkläderna kom också, inrullade i mattan, sådär hotelliga, blir nog också bra. Ska bara köpa en ny säng. Beställde nyss 2 klänningar från Nelly, vet att jag inte borde men jag...måste? Om 1 ½ vecka är det bara grejer till lägenheten som ska inhandlas. Så det är väl bäst att passa på.

Så..idag är det onsdag. Har inte jobbat ens en liten timme denna vecka och det tär på mig. Det kanske är ett dumt att se all denna tid jag har som ett problem, när det borde vara möjligheter. Varför är det alltid så svårt att ta vara på tiden? Och varför är det så lätt att klaga på att man inte hinner med sig? Lathet. Människan är av naturen lat. Jag är lat.

Positivt so far denna vecka: Har snusat på diamanterna mina,Tuva och Love, träffat BÄSTA storasystern, umgåtts med finaste Jean.

Neg: Inget! Säger vi.