Lördagsfunderingar

Ibland är det bara en stor sorg. Hur ensam jag blev. Det var inte ni, inte jag. Det var vi. Hur jag isolerade mig, ville inte störa mer. Vara i vägen. Ville aldrig vara hon. Vill det inte heller idag. Hur ni ställdes inför ett vägskäl. Valde vilket håll ni skulle gå. Vilken sida. Jag förstår ju. Såklart. Men om jag fått bestämma, eller kanske om världen vore lite vackrare, så hade ni aldrig behövt välja. Inget val och inget samvetskval. Sorgen att bli ensam kvar. Sorgen över förlorad delaktighet. Att tappa sig själv. Ni gjorde ju mig. Jag var någon med er och sen tappade jag allt. Sorgen. Men också lyckan att ha hittat tillbaka, till något bättre. Men jag saknar er iallafall. För jag önskar så att jag varit mer öppen, låtit er följa med. Jag önskar att ni hade trängt er på.

Konsten att leva ett liv. 

3 månader

Så länge har han varit här. Världens vackraste unge. Han växer med ilfart. Kärleken till honom ännu snabbare. Tänk att den här perfekta lilla filuren grott i min kropp. Om det finns mirakel så är det detta. 

november rain

När någon sätter ord på allt. 

Och en borde säga något men gör det inte. 

För det är så lätt att rasa och jobbigt att bygga upp. Ni vet när barnen bygger ett torn. 1-2-3 klossar. Kanske 10. 15. Lutande. Vingligt. Rött, grönt, gult. Pang. Så har det rasat och en förstår inte varför en envisas med att bygga igen, igen, igen. Klossar överallt. Så till slut ger en upp. Gör något annat. 

ärtan

Nu är han här, vår fina lilla pojke. 

Med en perfekt liten mun jag kan skåda i timmar.

Med de finaste ögonen jag sett.

Med den sötaste lillnäsan som finns.

Med små björntassar till händer.

O.s.v. 

<3

TUL

22 september var ju datumet. Nu blir det en oktoberunge istället. Det blir bra. September är redan så fylld av födelsedagar. 

Puss.

oktober

101010. Du och jag. Och snart är vi 3.

när allt bara vänder

På en enda natt visste jag att hela min värld vändes upp och ner. Det är snart 3 år sedan, men det känns som minst 100. Allt som var före känns på något märkligt vis så himla avlägset. Som en dimma. Vem var hon som var jag? 19 år. Känslor innanför, utanpå, överallt. På jakt. Oroligt sökande efter någon form av tecken. Klartecken. En vägskylt. Din väg. Min väg. Att såra, göra människor besvikna, att ta emot en jävla massa skit, att ta avstånd, välja bort, gråta en ocean, fly, låtsas, bli konfronterad, konfrontera sig själv, övertala, försöka förstå och bli förstådd, att vara rädd, skratta åt eländet, vara stark, bryta ihop, samla ihop pusselbitarna, bygga upp, lyssna på sig själv och att våga följa vägskylten. Min väg. Skita i allt och bara gå. Det har varit pest OCH kolera i en härlig blandning. Och den Lilla Nina som fanns där också för 3 år sedan har växt. Det andra som var då, som det kanske finns kvar lite av, henne känner jag inte, men jag förstår henne. Ibland bara måste man krossa alla murar för att komma rätt.

En kanske tror att en har en aning om hur det ska bli. Hur livet ska te sig. Men vi blir aldrig den vi var för bara några minuter sedan och hur vi än planerar kan ett ynka litet tillfälle ändra på allt. Jag ångrar inte en sekund av det som varit. Allt har tagit mig hit. Till en människa som får mig att skratta, längta och älska. Jag kunde väl inte för mitt liv kunna tro att det skulle vara han. Men det är han och jag vill aldrig någonsin att det ska vara någon annan.