holding my breath

För ett år sedan hade jag precis kommit hem från en 3 månader lång paus från verkligheten. 3 månader Thailand. Jag minns att det var skönt att komma hem och jag minns att det fanns mycket att ta tag i. Och jag orkade inte ta tag i nånting. Thailand var ett bra gömställe, men man kan inte fly från nånting och tro att allt ska vara bortglömt när man kommer tillbaka. Kanske ett litet tag. Kanske om man orkar skratta om dagarna och gråta sig till sömns ett tag. Till slut kommer verkligheten ikapp..det gör den. Och jag kan inte säga att det var som att blixten slog ner från en klar himmel, jag visste att det skulle komma, men kanske inte så. Vad trodde jag egentligen? Ingenting. Jag hade ingen aning. Hur kan man ana att några viktiga människor ska komma och slita din lilla trygghet du tycker dig ha, ur armarna på dig? Framför allt när du tror att den här lilla tryggheten är anledning till att du orkar kliva upp på morgonen. I efterhand, idag, vet jag att det var jag som var anledningen till att jag orkade kliva upp. Att det jag trodde var trygghet var nånting annat. Jag var trasig och splittrad och minns att det var skönt när någon höll om mig om nätterna, höll ihop delarna. En dag till. Några timmar. Bara över natten. Det är klart man känner sig splittrad när kroppen är i någons famn och hjärtat i någon annans. Och det är klart att man känner sig splittrad när man vill göra alla nöjda. När man vill göra alla nöjda men glömmer bort sig själv. När det enda som får en att må bra, slappna av och vara trygg, sårar någon annan. Och det är klart att man aldrig vill såra en annan människa. Jag gråter när jag skriver för allt har gjort så förbannat ont, ett helt år och mer ändå. Och fortfarande får jag kämpa. Vi får kämpa. Och det är fler som har ont i hjärtat får kämpa. Kämpa mot alla förbannade fördomar och åsikter vi människor av någon dum anledning bär omkring på, som egentligen bara får oss att må dåligt. Det är klart att det finns ju värre saker på denna lilla jord än kärlek. Kan jag tycka. Och om vi skulle älska lite mer och hata lite mindre. Då kanske världen vore lite vackrare.