Aprilvädret alltså..

Vilken myshelg alltså. Visserligen har det regnat och varit grått men då har vi kunnat spendera hela helgen i soffan. Så det är vad vi har gjort. Fredagens tiden-står-still-tankar har avlägsnat sig och jag känner bara att jag mår så bra. 

Längtar efter sommar, eller åtminstone lite mer värme och solsken..

Längtar efter dig lill-päron! <3

mystifiko

Fredag..

Just nu känns det som att jag har fastnat. I livet alltså. Vissa dagar jobbar jag, vi äter middag, vi ser på tv, jag somnar. Godnatt. Andra dagar är jag ledig. Eller arbetslös kanske det kallas i min situation? Kliver upp i ottan eftersom jag alltid varit en morgonmänniska. Och vad gör jag sen? Va..klockan är 10 och här är ekot. Borde bli träningstokig. Sökt kurser och utbildningar inför hösten. Känns så BRA. Vill bara göra nåt. Tack och tack. 21 år 4 månader och 1 vecka. Och här sitter jag. På en stol från IKEA för 899 pix. Trött är jag också. Kan inte begripa varför. Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra? Det är någon bok va...? Fast jag mår ju inte dåligt, känner mig bara väldigt, väldigt....nollställd. Ibland. Av någon anledning tror jag det blir bättre om jag köper mig ett par nya rosa snygga Nike att strutta runt i. Att jag kommer bli någon form av gudinna då. Att jag ska orka springa en 1 mil. Men jag är ju död efter 5 km i mina gamla slitna gröna Nike. Jäkla Media! Sluta lura mig. Jävla Nina, sluta bli lurad.

Några tankar senare. Några rader senare.
10.21?
Tiden står still.
Eller?
När jag tittar ut genom fönstret så är det som att titta på en stillbild.
Världen står still.
Sekundvisaren rör sig.
Tiden går.

every single day

Har 0 inspiration till....ja, vadå? Till att göra nånting. Vad gör alla människor om dagarna? Ja, för 2 veckor sedan kom jag igång med löpning, sen blev jag sjuk och här är jag nu. Det är nog ingen idé att springa idag, hostar och snorar fortfarande och har bara känt mig pigg några timmar. Begriper jag väl.

Vill skriva om viktigare saker än om vad jag ägnade mig åt i helgen....

Bör nog sätta upp lite mål här i livet så jag får lite motivation. Tror man mår bra om man har nåt att sträva efter. Det är så lätt att vara lat...

ÅH!..apa.

flaminco

Torsdag och snart helg..igen..skönt.

Jag är irriterad och less.
På småsaker som att jag höll på att missa bussen hem (hann ju förtusan med den!!) och att jag fick äta äcklig omelett med korv till middag (blev ju iallafall mätt) och massa andra oviktiga saker som jag inte ens borde lägga energi på.

Längtar till imorgon. Hoppas på SOOOOL.
Jobbar 7-12, eventuellt mysfika efter det och eventuellt middag och bääärs med mina tjejer.

holding my breath

För ett år sedan hade jag precis kommit hem från en 3 månader lång paus från verkligheten. 3 månader Thailand. Jag minns att det var skönt att komma hem och jag minns att det fanns mycket att ta tag i. Och jag orkade inte ta tag i nånting. Thailand var ett bra gömställe, men man kan inte fly från nånting och tro att allt ska vara bortglömt när man kommer tillbaka. Kanske ett litet tag. Kanske om man orkar skratta om dagarna och gråta sig till sömns ett tag. Till slut kommer verkligheten ikapp..det gör den. Och jag kan inte säga att det var som att blixten slog ner från en klar himmel, jag visste att det skulle komma, men kanske inte så. Vad trodde jag egentligen? Ingenting. Jag hade ingen aning. Hur kan man ana att några viktiga människor ska komma och slita din lilla trygghet du tycker dig ha, ur armarna på dig? Framför allt när du tror att den här lilla tryggheten är anledning till att du orkar kliva upp på morgonen. I efterhand, idag, vet jag att det var jag som var anledningen till att jag orkade kliva upp. Att det jag trodde var trygghet var nånting annat. Jag var trasig och splittrad och minns att det var skönt när någon höll om mig om nätterna, höll ihop delarna. En dag till. Några timmar. Bara över natten. Det är klart man känner sig splittrad när kroppen är i någons famn och hjärtat i någon annans. Och det är klart att man känner sig splittrad när man vill göra alla nöjda. När man vill göra alla nöjda men glömmer bort sig själv. När det enda som får en att må bra, slappna av och vara trygg, sårar någon annan. Och det är klart att man aldrig vill såra en annan människa. Jag gråter när jag skriver för allt har gjort så förbannat ont, ett helt år och mer ändå. Och fortfarande får jag kämpa. Vi får kämpa. Och det är fler som har ont i hjärtat får kämpa. Kämpa mot alla förbannade fördomar och åsikter vi människor av någon dum anledning bär omkring på, som egentligen bara får oss att må dåligt. Det är klart att det finns ju värre saker på denna lilla jord än kärlek. Kan jag tycka. Och om vi skulle älska lite mer och hata lite mindre. Då kanske världen vore lite vackrare.

Skriva skriva skriva

Måste nog skaffa mig lite internet hem så jag kan börja blogga. Igen. Tror jag mår bra av det.

Över and ut.