Prosit

Jag vet ju vem jag är. När jag är med dem som vet vem jag är. Sen så finns det dem som inte vet och då tappar jag bort mig. Inte i stunden men efteråt. Pratade jag för mycket? Frågade jag hen något? Berättade jag för mycket? För lite? Sa jag något dumt? Förminskade jag hen? Herre gud, det äter upp mig och tar energi. Jag orkar knappt. Kan inte alla berätta sin historia sen kan vi vara bästa vänner? Typ. 

Lördagsfunderingar

Ibland är det bara en stor sorg. Hur ensam jag blev. Det var inte ni, inte jag. Det var vi. Hur jag isolerade mig, ville inte störa mer. Vara i vägen. Ville aldrig vara hon. Vill det inte heller idag. Hur ni ställdes inför ett vägskäl. Valde vilket håll ni skulle gå. Vilken sida. Jag förstår ju. Såklart. Men om jag fått bestämma, eller kanske om världen vore lite vackrare, så hade ni aldrig behövt välja. Inget val och inget samvetskval. Sorgen att bli ensam kvar. Sorgen över förlorad delaktighet. Att tappa sig själv. Ni gjorde ju mig. Jag var någon med er och sen tappade jag allt. Sorgen. Men också lyckan att ha hittat tillbaka, till något bättre. Men jag saknar er iallafall. För jag önskar så att jag varit mer öppen, låtit er följa med. Jag önskar att ni hade trängt er på.

Konsten att leva ett liv.