På en enda natt visste jag att hela min värld vändes upp och ner. Det är snart 3 år sedan, men det känns som minst 100. Allt som var före känns på något märkligt vis så himla avlägset. Som en dimma. Vem var hon som var jag? 19 år. Känslor innanför, utanpå, överallt. På jakt. Oroligt sökande efter någon form av tecken. Klartecken. En vägskylt. Din väg. Min väg. Att såra, göra människor besvikna, att ta emot en jävla massa skit, att ta avstånd, välja bort, gråta en ocean, fly, låtsas, bli konfronterad, konfrontera sig själv, övertala, försöka förstå och bli förstådd, att vara rädd, skratta åt eländet, vara stark, bryta ihop, samla ihop pusselbitarna, bygga upp, lyssna på sig själv och att våga följa vägskylten. Min väg. Skita i allt och bara gå. Det har varit pest OCH kolera i en härlig blandning. Och den Lilla Nina som fanns där också för 3 år sedan har växt. Det andra som var då, som det kanske finns kvar lite av, henne känner jag inte, men jag förstår henne. Ibland bara måste man krossa alla murar för att komma rätt.
En kanske tror att en har en aning om hur det ska bli. Hur livet ska te sig. Men vi blir aldrig den vi var för bara några minuter sedan och hur vi än planerar kan ett ynka litet tillfälle ändra på allt. Jag ångrar inte en sekund av det som varit. Allt har tagit mig hit. Till en människa som får mig att skratta, längta och älska. Jag kunde väl inte för mitt liv kunna tro att det skulle vara han. Men det är han och jag vill aldrig någonsin att det ska vara någon annan.
