150707

Om det vore i en annan tid
Skulle det vara Föralltid
Och om rastlösheten inte kom
Med jämna mellanrum
Eller aldrig
Skulle det inte kännas
Att jag tappar andan
Varje gång jag svävar iväg
Någonstans
Där vi inte finns
Där du inte fanns
Där jag var någon annan
Än den jag blivit
Och om det inte vore så lätt
Fast det känns så svårt
Skulle jag redan gått
Men jag är kvar
Kanske Föralltid

150623

Med hjärtat i halsgropen
Hyperandas
Och känna hopp
Om då och nu och
Föralltid
Om livet
Som är fjärilar i magen
Och ångest och hjärtklappning
Hur små ord
Känslor
Blir äkta
I ett hjärta som gått vilse
För längesen

150519

Jag vet att det var 100 år sedan
Sedan allt var för dagen
Och imorgon inte spelade någon roll
Fast det ändå var känslor större än allt
Och allt gick i tusen bitar
Och det var långa nätter
Som alltid tog slut för fort
När det äntligen började
Tog det slut och söndagen var bara en dimma
Och om något kan explodera i bröstet
Är det minnen av hur allt var och blev
Och hur det tog slut på en plats
Där något nytt började och vi slutade
Känna, finnas, andas
I samma takt
Och jag har alltid hatat när saker tar slut
Men livet fortsätter och nya eldar tänds
Och släcks
Jag vill alltid vara den första glöden
Inte den som kväver det sista jävla
Andetaget
Som var vi och då
Och det var 100 år sedan
Den låtsassagan tog slut

far away

Orden tar slut. Eller om dem bara inte hittar ut? Känslorna skakar hela kroppen inombords men de kommer inte heller fram. Som att det inte finns nån ventil. Eller har den bara kladdat ihop sig? Allt stannar ju bara kvar. Tills hela jag exploderar och sen gråter jag. Krasch. Är det inte sundare att ha en normalt fungerande ventil? Så en slipper kraschen. Men vad är normalt då? Vad är ens verkligt? Vad är..allt? När det bultar i bröstet. Liksom flimrar, åker omkring. Där inne. Som att nånting vill ut men det finns inga ord som kan skrivas ned eller sägas för att beskriva. Och de senaste dagarna har jag bara funderat på varför jag tänker så mycket på att jag ska säga det jag tror att folk vill höra, istället för det jag faktiskt tänker. Tycker. Istället för att vara jag. Herrejävlar. Inte konstigt jag känner mig borttappad ibland.

tickande bomb

Det är när det blir för mycket som jag landar här. Kraschlandar i nåt som är så oklart och självklart. Livet när det är som mest verkligt och för overkligt för att förstå. Att det kan ta slut. När som helst. Måste hålla ihop, hålla kvar, kämpa. Fast jag inte orkar. Men jag vill. Måste vara stark. Som alltid. Den starka lilla tjejen med ont i benen om natten. Och ingen fattar och inte jag heller. Att livet är så jävla orättvist och rättvist på samma gång. Att det kommer ikapp dig. Låtsas inte leva. Lev på riktigt. Det finns bara nu. 

Prosit

Jag vet ju vem jag är. När jag är med dem som vet vem jag är. Sen så finns det dem som inte vet och då tappar jag bort mig. Inte i stunden men efteråt. Pratade jag för mycket? Frågade jag hen något? Berättade jag för mycket? För lite? Sa jag något dumt? Förminskade jag hen? Herre gud, det äter upp mig och tar energi. Jag orkar knappt. Kan inte alla berätta sin historia sen kan vi vara bästa vänner? Typ. 

Lördagsfunderingar

Ibland är det bara en stor sorg. Hur ensam jag blev. Det var inte ni, inte jag. Det var vi. Hur jag isolerade mig, ville inte störa mer. Vara i vägen. Ville aldrig vara hon. Vill det inte heller idag. Hur ni ställdes inför ett vägskäl. Valde vilket håll ni skulle gå. Vilken sida. Jag förstår ju. Såklart. Men om jag fått bestämma, eller kanske om världen vore lite vackrare, så hade ni aldrig behövt välja. Inget val och inget samvetskval. Sorgen att bli ensam kvar. Sorgen över förlorad delaktighet. Att tappa sig själv. Ni gjorde ju mig. Jag var någon med er och sen tappade jag allt. Sorgen. Men också lyckan att ha hittat tillbaka, till något bättre. Men jag saknar er iallafall. För jag önskar så att jag varit mer öppen, låtit er följa med. Jag önskar att ni hade trängt er på.

Konsten att leva ett liv.